Liberalismens kris

Liberalismens kris i ett ord: otrohet.

Den liberala världsordningen är — eller var — som ett äktenskap mellan marknaden och demokratin. Demokratin gav marknaden rättssäkerhet och stabilitet, och marknaden gav demokratin välstånd.

Men marknaden började vänsterprassla. Den hittade autokratier med snabbare beslutsvägar, billigare arbetskraft och outnyttjade naturresurser. För näringslivet och för makthavarna har otroheten lönat sig.

Varför marknaden var otrogen

Marknaden är otålig. Den vill tjäna pengar. Den representativa demokratin är byggd för att hindra felaktiga beslut, inte för att snabbt leverera de beslut som näringslivet efterfrågar. Maktdelning, remissrundor, överklaganden och val vart fjärde år är bromsar. De skyddar medborgarna mot maktmissbruk, men sett från marknadens sida av äktenskapet är de en kostnad.

Valcykeln gör saken värre. I den representativa demokratin belönas det som ger resultat före nästa val. Väljarna hamnar i ett fångarnas dilemma. Snabb belöning eller långsiktigt ansvar? De kan omöjligt veta om nästa regering skrotar den långsiktiga planen. Därför röstar många kortsiktigt.

Stora reformer som ny infrastruktur kostar att bygga och ger vinst först om 15–20 år. Det gör dem politiskt svårsålda. En autokrati kan däremot ha en lång tidshorisont. Kinas utbyggnad av höghastighetståg, hamnar och grön energi mellan 2005 och 2020 är det klassiska exemplet.

Bromsarnas pris och värde

Här måste man vara ärlig: Kina är undantaget, inte regeln. De flesta autokratier levererar varken tillväxt eller trygghet. Samma frånvaro av bromsar som byggde snabbtågen gav även fastighetsbubblan. Demokratier har dessutom byggt långsiktigt när de har velat. Japan, Frankrike och Spanien har också sina snabbtåg.

Men det räddar inte äktenskapet. Marknaden behöver inte att alla autokratier gynnar den. Det räcker att några enstaka gör det och att kapitalet är fritt att flytta dit.

Bromsarnas svaghet är att de bevarar nuvarande tillstånd. De stoppar nya beslut, inte det som redan pågår. Utsläppen fortsätter utan att någon behöver besluta något, medan varje försök att minska exploateringen av olja och andra naturresurser måste ta sig förbi alla vetopunkter.

Demokratin skyddar det vi redan har. När vi lever i ett ohållbart konsumtionssamhälle med skenande klimatförändringar blir demokratins tröghet en del av problemet.

Den sista invändningen

Det öppna samhällets försvarare har länge pekat på ett informationsförsprång. Hayek hävdade att ingen central myndighet kan samla in och bearbeta all den kunskap som behövs för att styra en ekonomi. Demokratin vilar på samma tanke: bara medborgarna själva vet vad de vill, och därför måste de tillfrågas.

Det försprånget krymper. Meta, Palantir och andra har gjort insamling och analys av data till affärsidé. Den som har tillgång till deras system vet mer om medborgarnas vanor, relationer och rörelser än någon riksdag. Kunskapen ägs av företag och stater, inte av medborgarna själva.

Somliga drar slutsatsen att AI kan ersätta både marknad och val med central planering. Det är omstritt, men data visar hur människor beter sig. För att förstå hur de prioriterar krävs sofistikerade modeller.

Men spiken i kistan är en annan. Den som vill styra behöver inte längre fråga.

Vad vill vi ha?

Om liberalismen bara var ett medel för att skapa en marknadsekonomi med varor på hyllorna för alla som har råd, kan vi konstatera att den har blivit överflödig. Hyllorna går att fylla utan liberal demokrati.

Vill vi däremot vara med och påverka planetens framtid, så måste vi gå åt andra hållet och utveckla demokratin. Det betyder inte att ta bort bromsarna. Det betyder att bygga om den så att den kan fatta långsiktiga beslut.

Kortsiktigheten beror på att vi väljer mellan konkurrerande partier vart fjärde år, partier som ofta motarbetar varandra. Vi fattar inga riktiga beslut. Om medborgarna fattar besluten sakfråga för sakfråga behöver planen inte falla med ett regeringsskifte.

Samma sak gäller globalt. Vi skulle behöva en global demokrati som är stark nog att driva igenom bindande klimatavtal, ta krafttag mot cyberkrigföring och balansera de multinationella företagen som strävar efter monopol. Vägen dit går genom en digital demokratireform.